En resa genom tiden skulle jag vilja kalla det. Mitt mål? Ja, eftersom mål är ganska knutna till förväntningar så kan jag knappast påstå att jag hade några mål. Jag ville till en Masaiby, jag ville se lejon.
Större mål än så var det svårt att sätta eftersom jag inte hade den blekaste aning om hur Kenya skulle vara, se ut eller kännas.
Första besöket i Afrika var onekligen berörande på många sätt och efter bara två veckor skulle det gå att skriva en bok. För dem som inte varit där och ska åka dit så är det första jag kan rekommendera att nollställa alla associationer och förväntningar på människor och kulturer. Det här är något annorlunda, något unikt. Här ler folk mot främlingar och minoriteter. Och jag ska säga att det är det fösta man känner av, som svensk eller europé - man är en minoritet. Men alla är glada och det rör sig inte och någon skentrevlighet, folket i Kenya är dina vänner oavsett var du kommer ifrån. Att träffa och prata med Kenyaner är som en uppfriskande kall läsk en het sommardag.
bild: ett träd i skymningen i Masai Mara
Vi åkte runt ganska mycket, eller snarare så mycket som hanns med under två veckors tid. Vi besökte Mount Kenya. Vi var i Masai Mara och Lake Nakuru. Vi var i Mombasa och i Nairobi.
Gatorna i Nairobi är proppfulla på dagen men rätt tomma under nattetid och man bör inte röra sig där det är folktomt. Kriminaliteten är ganska hög. Vi bröt givetvis mot alla regler och begav oss till den skummaste klubben någonsin tillsammans med en Kenyansk hiphop-artist som vi sprang in i.
Att besöka en nattklubb i Nairobi innebär att du är den enda vita personen i ett hav av afrikaner i en nedlagd industribyggnad. Inget som rekommenderas rent generellt men som är en upplevelse utan dess like. Man knallar ner längs mycket slitna kvarter. Folk eldar i tunnor på gatorna, små gäng här och där och man är… ja, vad ska man säga, livrädd. Längst nere på en gata hör man musiken dunka ut genom fönster och dörrar till ett hus som på något som påminner om en nedlagd industribyggnad. Man går in genom dörren och en lång korridor och vidare genom den obligatoriska kroppsvisitationen som trots allt känns ganska betryggande då de är noggranna med att det inte medförs vapen på klubbar.
Baren - ett hål i väggen som man stoppar in lite pengar i och ut kommer en mörk hand med en Tusker. Musiken - allt möjligt men mycket reggae. Folket - otroligt glada och kanske lite undrande över hur just du hittade dit och jag kan inte säga annat än att man var rätt spänd i början.
Bild: Från hotellfönstret i centrala Nairobi
Det är inte ovanligt att många ser lite ”speedade ut” och tuggar på pinnar. Det är en typ av naturdrog som kallas för ”Mirra” och ger ett slags uppåtrus. Natten är lång och svettig och det gäller att hålla koll på priserna som ofta varierar efter bartenderns egna uppskattningar. Alla är inte ärliga och du kommer att bli lurad vid något tillfälle, men det kommer endast röra sig om några tjugolappar. Vi hamnade i en situation klockan fyra på morgonen på en skum bar när vi försökte kräva tillbaka våra pengar som vi tyckte att de hade lurat oss på. Det slutade med att två höga kenyaner stod och skrek åt oss på Swahili. Det var då dags att gå därifrån, fort som fan och jag rekommenderar att ta det rådet om det skulle hända någon annan.
När man rör sig ut ur storstaden är det för det mesta med bil, vägarna är dammiga och oftast i mycket dåligt skick. Det skumpigt och går oftast inte snabbare är 50-60 kilometer i timmen.
BIld: På vägen mellan Nairobi och Lake Nakuru
Det finns många sätt att bo på, men det vanligaste och absolut schysstaste är i ”lodger”. En bra lodge i Masai Mara påminner lite om en bungalow med tältväggar och det är hur lyxigt som helst. Vatten och dusch finns givetvis liksom mycket bra mat. Eftersom du bor i det vilda så springer det antiloper, apor och alla möjliga små djur överallt. En babianfamilj sitter kanske och käkar på din bortglömda fruktskål utanför tältduken på morgonen men alla är mycket fredliga så länge man inte uppför sig hotfullt på något sätt. Dock är området fortfarande till stor del inhägnat och personalen har god uppsikt över vilka djur som finns där inne. Man behöver inte vara orolig för att själv bli frukost åt familjen simba.
Bild: Lodge Siana Springs i Masai Mara
Själva safaridelen rekommenderar jag varmt att fixa privat och inte i grupp. Då får man, som vi, en privat chaufför som har mycket goda kunskaper om djurlivet och safarin som man besöker. Dessutom slipper man anpassa sig efter en massa andra människor och deras eventuella önskemål.
Bild: Ett lekand lejon i Masai Mara
Masai Mara är otroligt stort och otroligt vackert. Vissa dagar kan man få åka i flera timmar utan att se en enda antilop, men helt plötsligt kan det ligga en hel lejonflock om tjugo djur bara ett par ynkliga meter från bilen och eftersom landet är väldigt kuperat dyker djuret faktiskt ”bara upp”. Och lejonen är helt obekymrade över att du kommer dit. I sann kattanda kommer den trehundra kilo tunga lejonhanen inte ens att vända blicken åt dig. Det är han som bestämmer och det vet han. Lejonen sover och parar sig på dagarna och lejon får man se, dem finns det gott om i Kenya.
BIld: Masai Mara
Det en flora av djurliv: giraffer, elefanter, noshörningar, lejon. Ja, den ena underliga arten efter den andra som lever sida vid sida, art bredvid art, med en otrolig respekt för varandra. Var man än vänder blicken finns en helt fantastisk symbios mellan arterna, det är en sådan perfektion som bara naturen kan skapa. Små, små fåglar som äter hudceller från noshörningar eller hoppar omkring på marken och äter deras spill, endast några centimeter från tassarna av dessa giganter som kan väga upp till tre ton. Det är faktiskt inte heller ovanligt att se fåglar i krokodilers munnar. Det är rätt kul för krokodiler har nämligen ingen tunga och det finns en viss typ av fågel som brukar sätta sig där inne och picka upp matresterna, utan att själv bli mat eftersom krokodilen lyckligtvis tycker att det är rätt ”nice” att någon vill göra det.
Bild: Noshörningar i Lake Nakuru
Bild: Diana, en 15-årig Masaiflicka i Masai land
Efter att vi varit på saffari i en veckas tid så tog vi oss ner till kusten och spenderad lite vilotid i Mombasa, lungt, trevligt och varmt. Men det intressanta är resan tillbaka mellan mombasa och Nairobi, som vi valde att göra med tåg och nu snackar vi tåg från en i våran värld gången tid.
Ja det är kolonialstil i högsta klass.Tåget puffar på i 40 kilometrar i timmen, det finns tre klasser och resan är en tidsresa. Ut genom förnstret skymtar först byar och djungel, barn som springer efter tåget och vinkar och skriker men när man börjar närma sig Nairobi så förvandlas de små idylliska afrikanska byarna till milvis med kåkstäder. Helvetes förgårdar, de utslagna och där fattigdom och misär spelar med varandra i ett liv på ett soppberg. Ja här har vi Afrikas bakgård trotts att vi är i ett av Afrikas rikaste länder.
Bild: Smala gången i tåget
Bild: Ut genom fönstret.
Bild: Byar i Kenya
Bild: milvis med kåkstäder i gassande solsken påvägen in mot Nairobi
Bild: Tågstationen i Nairobi
